13 November 2015 – Paris

Jag har sagt det tidigare men jag säger det igen, det är krig på gång. Och av händelserna i Paris igår att döma så är kriget redan här. Flera händelser de senaste åren har gjort att jag gått i de tankarna, men vad har jag gjort åt det?

Attacken i Paris igår tar IS skulden för, i deras ögon tar de äran för den. IS har länge nog nu förstört människors liv, försatt miljoner på flykt från bland annat Syrien och hela Europa har märkt av deras framsteg. Jag är emot våld och militär i grunden och tänker att våld föder våld, men jag vet faktiskt inte hur man ska stoppa IS. Det enda jag vet är att kärlek är den enda rätta vägen att gå, och det är vi dåliga på.

I Sverige eldhärjas asylboenden, det ena efter det andra, skolbarn huggs ihjäl, allt har med rädsla att göra. Rädsla för sådant som hände i Paris den 13 november 2015. Men vad IS gör har ingenting med religion att göra även om de vill få det att framstå så, det har med kontroll att göra. Genom rädsla kan man kontrollera människor och manipulera dem i den riktning man vill.

Tänk bara på vad som hände efter 11 september 2001, hur vi alla ställde upp på att bli totalt kontrollerade vid flygplatserna och mer övervakade än vi någonsin varit. De flesta säger, ”har man bara rent mjöl i påsen”, men om vi hela tiden ska bli övervakade, var finns då vår frihet att leva som människor? Vi blir robotar.

I Sverige finns det en rörelse som växer sig allt starkare, rasisterna. Och de tar skydd av partier som Sverigedemokraterna för att rättfärdiga sina handlingar och åsikter. Sverigedemokraterna har lyckats bra med sitt mål, och jag tror inte de är färdiga ännu. De skapar motsättningar, de skapar vi och dom, de skapar rädsla som i sin tur leder till hat.

Vi måste se förbi allt annat och se att människor är människor, vi måste visa förtroende, välvilja, värme och kärlek till alla runt om oss. Om vi börjar misstänkliggöra vissa människor kommer dessa att hamna utanför, de kommer bli behandlade som mindre värda människor.

Jag säger inte att Sverigedemokraterna har något med händelserna i Paris att göra men de har med situationen i Sverige att göra. Att trycket från invandringen just nu är stort är det ingen fråga om men i första hand måste det handla om att hjälpa människor i nöd, därefter tar vi hand om varandra och hjälper varandra till ett bra och drägligt liv.

Åter till Paris. Jag hörde Frankrikes president tala och han talade om att Frankrike nu måste stå enat som fransmän. Det som slog mig är att det inte handlar om alla dessa gränser som några gamla gubbar för många år sedan ritade upp, det ska handla om medmänsklighet. Gränser kan vara praktiskt av vissa skäl men vi lever alla på samma planet och den är allas att leva på, oavsett inom vilka gränser du är född.

Nu vet jag inte riktigt mer vad jag ska skriva, var bara tvungen att skriva av mig lite. Kommer säkert fler funderingar i dagarna.

Nu bor jag i hus!

Nu har jag flyttat ut till en stuga i skogen och ska bo här tillsvidare. Känns fantastiskt.

Jag är uppvuxen i skogen och spenderade mina första 15 år där innan vi flyttade in till byn. Efter det har jag bott i småstäder som Växjö och storstäder som Malmö men det har alltid funnits i mig att det är på landet jag ska bo. Mina rötter finns bland trädens rötter och det är nära naturen jag ska leva mitt liv.

 

hokahuset_panorama

Har nu fått möjligheten att flytta in i stugan på bilden och jag kommer att finna ett lugn här. När jag vaknar på morgonen och går ut är det enda jag hör ett svagt forsande och porlande från ån intill blandat med fågelsång, ibland nästan öronbedövande sång. Annars är det tyst, helt tyst.

Jag har en trädgård jag behöver sköta om, jag har ett hus att hålla i ordning och jag kommer att ha grödor att ta hand om. Ja, jag ska odla lite grönsaker. Tomater, potatis, lök, sallad, bönor och annat som jag sedan kan leva av och ge bort till mina kära.

pallkragar

Här kommer mina grönsaker att växa, om inte rådjuren äter upp allt förstås, eller sniglarna.

Huset värms mestadels upp genom att elda i kaminen så jag får se till att ha ved hemma så jag inte behöver frysa. Så här års är det inga större problem, huset håller cirka 14 grader för tillfället, om man inte eldar, så det går att leva i. Men elden är även en hög mysfaktor så den kommer brinna ofta.

kamineldEftersom att elden kommer brinna och vill hållas levande så mottages gärna gratis ved från alla som läser detta 😉

 

 

Prova på en dröm

Jag har länge haft en dröm om att i framtiden bo ett litet hus ute på landet, i skogen någonstans. Närheten till naturen, lugnet. Ett ställe där man kan odla lite grönsaker och annat gott och i längden komma så nära självförsörjning som det går. Ett ställe där man kanske får tumma lite på komforten men där meningen med livet känns närmare och består av den ständiga jakten på det som förstör oss, pengar.

Nu har jag möjligheten att prova på det. Har fått erbjudande om att hyra ett litet fritidshus en bit norr om Asarum för en billig peng i månaden. Där finns plats att elda, där finns skog runtom, där finns en å och en massa sjöar. Ett par nära grannar som består av andra fritidshus och inga permanenta boende, lugnet kommer finnas där.

Har ännu inte bestämt mig men det lutar åt det, jag vill prova och se om det är något för mig för i huvudet verkar det så underbart. Visst kan det bli lite ensamt och kanske rent av kusligt att bo ensam i skogen men jag tror att det kommer gå bra. I så fall ska jag odla lite grönsaker, räfsa löv, ta hand om trädgården, ta hand om huset. Låter som en dröm i mina öron, det kommer gå vägen.

Tänker tillbaka

Sitter och tänker tillbaka på min resa som avslutades för sju månader sedan. Allt roligt jag hade, allt annorlunda jag såg, alla människor jag träffade. Tiden i Thailand var något speciellt, det var första gången jag reste på riktigt, ensam med en ryggsäck på en okänd plats långt, långt hemifrån. Det var speciellt från första stund och det var verkligen början på en bra resa.

Tänker mycket på tiden jag hade i Pai i norra Thailand. Det är en fantastisk liten by jag så gärna skulle vilja besöka igen. På dagen hängde jag i hängmattan eller åt frukost och lunch på något mysigt ställe, njöt av solen och värmen. På kvällen hängde jag på Irie bar som var en liten reggaebar på en bakgata, en avstickare från huvudgatan. En av killarna där gav sig fan på att han skulle lära mig spela biljard, och jag blev faktiskt riktigt duktig under de fem dagar han gav mig gratis lektioner. Hängde kvar i baren efter stängning och spelade spel eller lyssnade på när de jammade reggae på thailändska.

Tiden jag sedan hade på Koh Tao där jag upplevde vår planet från ett annat perspektiv, nämligen under ytan. Tog en dykarkurs och lärde mig att havet är fantastiskt och trots att vi människor inte är skapta för att vara under vatten en längre tid var jag nere på 30 meters djup. En upplevelse jag redan då kände var overklig och än mer idag.

När jag sedan kom ner till Australien och upplevde hur det var att pengarna börjar ta slut och inte ha någon inkomst. En tid av spännande oro över framtiden som sedan löste sig när jag fick jobb som flyttgubbe. Hur vi på flyttfirman efter varje arbetsdag samlades på baksidan, drack nån öl eller rökte, simmade i poolen eller såg på Walking Dead och Biggest Looser.

Tänker på tiden när jag arbetade på en farm, de stora maskinerna jag körde, fåren jag jagade och fångade som sedan slaktades framför mina ögon. Tiden nere på den lokala puben där alla samlades på kvällarna, alltid samma människor i stolarna och jag behövde inte säga vad jag ville ha när jag kom in.

Det var en fantastisk tid när jag tänker tillbaka. Speciellt alla människor jag träffat, intressanta möten som kommer finnas med mig. Erfarenheter är rikedom och jag aldrig känt mig mer rik.

Lämnade Facebook 2014-12-31

Nu väntar en social framtid. För några veckor sedan bestämde jag mig för att ta en paus från Facebook och brytpunkten blev ju självklart vid årsskiftet. På förmiddagen på nyårsafton avaktiverade jag mitt konto och min profil finns inte längre synlig. Hur länge pausen kommer att pågå har jag ännu inte bestämt, det kan vara för resten av mitt liv.

Anledningarna att jag lämnade är flera, både personliga och Facebooks villkor. Jag har inte haft en smartphone sedan april förra året så den delen har jag redan vant mig av vid och det har givit mig en bättre livskvalité. Istället för att varje gång man har en sekund över titta på Facebook kan man leva i nuet, det är inte farligt att ha tråkigt och ägna tid åt sina egna tankar. Det är värt allt. Synen på omvärlden och sig själv blir mer äkta när man får tid för sina tankar och inte distraherar sig själv med ”sociala” medier och annat.

Det är ofta i sociala sammanhang man ser att de flesta sitter med telefonen framför sig eller i handen och istället för att umgås och prata med varandra umgås man med en skärm. Smartphones och Facebook skapar ett beroende och ett behov som vi egentligen inte har, det slipper jag.

Jag har inga egna barn men jag ser föräldrar se sina barn växa upp genom en skärm då allting ska fotograferas och delas på Facebook. Det gör mig ledsen att se, dessa barn som behöver uppmärksamhet och kärlek lär sig att ”likes” och bekräftelse från avlägsna bekanta och okända är mer värt än de själva.

En annan anledning är integriteten. Jag har varit på nätet länge, på Facebook, Twitter och min blogg så vad jag tycker och känner är ingenting som generellt är hemligt. Däremot vill jag kunna bestämma själv vad jag delar och vilken information som samlas in om mig. Facebook har gått över gränsen på flera punkter.

Facebook spårar var du är, vilka du är med och vad tycker om. De säger att det är för att kunna bättre rikta annonser som passar just dig men man måste tänka ett steg längre. Denna information delas, sparas och finns tillgänglig för människor, företag och myndigheter. Kanske känns det inte så farligt men tänk dig själv att du inte vet vem eller vilka som kan få tag på information eller vad de kan göra med den. Vem kan du lita på? Hade du vågat berätta exakt var du är och när till vem som helst i hela världen? Tror inte det, men det gör du.

Redan nu bara två dagar senare känner jag att min inre stress har minskat. Även om jag inte haft en telefon med internet på länge kände jag ett behov att kolla Facebook så fort jag kom hem eller när jag vaknat. Nu kan jag ägna tid åt mig själv och de runtomkring mig. Det är människor som är viktigast i livet, inte likes på Facebook.

Oändlig kärlek är den enda sanningen, allt annat är en illusion.

Gör vad du vill, men tänk efter.

Årskrönika 2014

Året 2014 har varit en upplevelse.IMG_2084 Året började med dagen-efter-häng på Riverside Hostel i Brisbane, kommer inte ihåg mycket av den dagen men gissar att den gick ut på att vila i hängmattan och se på tv-serier. Strax efter flyttade jag till chefens hus. För tillfället jobbade jag på Fragile Removals som flyttkarl och gjorde så fram till slutet på mars. Jobbet var fysiskt krävande men ofta mycket givande och roligt. Vi hade alltid skönt häng på baksidan vid poolen efter arbetspassen och sedan låg vi avslagna i soffan framför teven.

När jag lämnade Brisbane 1a april tog jag mig till Perth med flyget och möttes där upp av Chris, son till Peter, som jag sedan spenderade några veckor hos. Jag gick en kurs på fyra dagar om hur man arbetar på en farm där vi fick lära oss att köra traktor, en del om fårhållning och mycket annat. Det ledde sedan till ett jobb på en farm cirka 30 mil öster om Perth. Där stannade jag i tre månader.

IMG_2452

 

På farmen fick jag göra allt möjligt men grunden i anställningen var att jag skulle köra traktorn under såsäsongen. Utöver traktorkörandet (300hk traktor med 13m brett släp) vallade jag får, lagade staket, rev tak, renoverade hus med mera. Allt var mycket givande och jag lärde mig mycket om farmarbete men framförallt om mig själv som arbetare. Man är mycket mer kapabel än man kan tro.

När jobbet ledde mot sitt slut tog jag min bil och spenderade två veckor på vägarna, sov i bilen och reste runt till massor utav ställen och stannade sällan mer än en natt på varje plats. Ibland var jag i eller nära ett samhälle men ibland var jag helt ensam ute i skogen, utan täckning och ingen visste var jag var. Det var en känsla av frihet som jag kommer ha svårt att uppleva igen.

Träffade ett par fransmän som jag spenderade nästan en vecka med under den tiden. Vi hade väldigt roligt och jag såg en val för första gången, på långt avstånd med kikare.

Efter över 35 timmars resande satte jag mina fötter åter igen på svensk mark och ingen visste om det förutom min bror. Jag visste att mina föräldrar skulle åka till min gamla lägenhet i Malmö för att rensa ut den och när de kom så stod jag där och sa god morgon. Min mor blev både stum och stel och jag var tvungen att springa fram till henne innan hon föll i backen. Den närmaste veckan bestod av många överraskade ansiktsuttryck, den bästa var min bästa vän Niclas.

jag på Möllan

Tanken var att jag efter tre månader skulle åka tillbaka till Australien och spendera ytterligare ett år till där, men på grund av ekonomiska svårigheter fastnade jag i Karlshamns kommun. Livet blir aldrig som man tänkt sig och nu har jag firat både jul och nyår i Sverige och jag aldrig varit nöjdare. Livet är fantastiskt.

Min resa gjorde mig till en annan människa, min syn på livet förändras ständigt till det bättre. För varje dag som går blir jag bara lyckligare och lyckligare, säkrare på mig själv och vad jag vill med mitt liv. Trots det har jag ingen aning om vad jag ska bli när jag blir stor. Och det gläder mig!

Jag vill tacka er alla för ett fantastiskt år, både er som läser detta men också er som inte gör det. Tack! Nu välkomnar jag 2015 med stora armar och ser fram emot vad året har att erbjuda.

God fortsättning!

IMG_3172

”Jag hatar judar”

I lördags hamnade jag på puben i en halvtimme men bestämde mig sedan för att gå hem. Gick ut genom dörren, sa hej då till en bekant och plötsligt står det en man framför mig och spänner ögonen i mig. Jag lyssnade på min bekant så hörde först inte vad han sa men kunde urskilja att han pratade gott om nazismen. Han tittade sedan på mig och sa ”jag hatar judar”.

Jag vet inte om han menade allvar eller om han försökte göra ett opassande skämt. Anledningen till att han sa det till mig var för att jag tydligen såg ut som en jude, mörkt skägg, mörkt hår och stora glasögon. Han hade blivit livrädd i Malmö.

Oavsett om det var allvar eller inte är det fruktansvärt att människor fortfarande kan ha de tankarna, om judar och om nazismen. Själv är det omöjligt att förstå. Men orden och hans blick har funnits i tankarna sedan den kvällen. Jag tänker på dem som till vardags få utstå sådant, sådant hat och hur starka de måste vara för att klara av det. Jag är en vit man i Sverige så stöter sällan på sådana tillfällen, detta var första gången det verkligen kändes. Det sätter perspektiv på ens liv, hur bra man ändå blir behandlad.

Jag förstår inte hat, jag förstår kärlek.

Peace!

Om en inte passar in

En helt vanlig man, uppvuxen i södra Sverige, har fast jobb och lägenhet i centrala Malmö bestämmer sig plötsligt för att säga upp sig från jobbet, göra sig av med lägenheten och bege sig iväg på sin första resa. I nästan ett år var han borta från Sverige och klarade sig på egen hand i sydostasien och Australien, hankade sig fram med ströjobb och en vilja att se världen och möta dess folk.

Ni har säkert förstått att mannen jag pratar om är jag själv, Michael Lind, 27 år gammal som kom tillbaka Sverige för cirka en och en halv månad sedan. Den lärdom jag fick på min resa kommer att påverka resten av mitt liv, de insikter jag fick om mig själv kommer vara svåra att ta ifrån mig och jag vill inte att de ska tas ifrån mig. Det är de jag tänkte prata om nu.

Att födas i ett västerländskt land så som Sverige gör att man förväntas en massa saker, man ska på något sätt passa in i de normer som samhället ger en och även passa in i samhället så att vi tjänar staten. Frågan är vad man ska göra om man inte passar in i det samhället. Även om man kan klara av att leva i det samhälle vi har så behöver det inte betyda att det är så man mår bäst av att leva, eller vill leva, sitt liv.

Jag skulle aldrig vilja ha ett fast jobb i 10 år eller skaffa mig ett hus med hjälp av stora lån, jag har haft de drömmarna men jag har insett att det är inte det som livet handlar om, det betyder ingenting för mig. Meningen med livet är kärlek, inte pengar. Även om nu har fått lite blodad tand av att resa vilket kräver att jag har pengar gör jag lite andra prioriteringar när jag spenderar mina pengar. Jag betalar hellre för något som gör min själ rikare än fyller ett hem med prylar.

Även när jag nu ser tillbaka på mitt liv märker jag att det har funnits sådana tendenser redan innan, att saker är mindre viktiga än upplevelser och att må bra i stunden. Jag har aldrig lyckats spara några pengar till att köpa dyra saker för. Och trots att jag alltid tyckt ny teknik är roligt har jag hellre lagt mina pengar på buss- eller tågbiljett för att träffa de som är nära mitt hjärta eller köpt lite god mat och dricka tillsammans med mina vänner. När jag var liten ville jag som de flesta ha saker och presenter men idag ställer jag mig frågan varför. Var det för att det var så samhället ville att jag skulle känna? Konsumtionssamhället.

Som sagt, 27 år gammal och jag vet fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor. Betyder det att jag är förvirrad och obeslutsam eller betyder det bara att göra en karriär inte är någonting som passar mig? Jag tror på det senare. Jag är inte naiv, jag vet att jag inte kan överleva helt utan pengar om jag ska stanna där jag är, nära de jag vill vara nära, men att försöka leva med så lite som möjligt är ingen omöjlighet utan en utmaning jag ser fram emot. Undrar bara om samhället kommer att acceptera mig om jag vid 35 års ålder fortfarande inte har ett fast jobb, frivilligt.

Hur hade du sett på mig?

Utnyttjar sommaren innan jag drar

Om fyra veckor befinner jag mig i Bangkok och jag vet inte när jag kommer tillbaka till Sverige. Med den tanken i bakhuvudet hela sommaren har jag försökt att få det till en bra sommar. Jag kan idag, med knappt fyra veckor kvar i landet, säga att det har varit en fantastisk sommar. Även om jag har jobbat det mesta utav den så har vädret varit underbart och jag har hunnit ha så roligt med mina nära och kära.

Jag kan ta som exempel den helgen som precis har varit. I fredags hade jag och Linus en liten kräftskiva hemma och det blev en helt galen fest som jag inte vågar berätta för mycket om här. Men vi hade verkligen roligt och här var så härliga människor. Mycket nubbar och många skratt.

Sedan i lördags, då var jag i Mörrum på 60-årsfest som även den var helt galet rolig, lägg betoningen på galet för det var den, galen. Ska inte heller här gå in på vad som hände utan det får vara för dem som var där, eller om jag säger det muntligen en dag. Det var mycket dans och sång av olika slag, det var mycket dricka som fyllde magarna vilket fick knoppen att susa till.

Jag har också fått uppleva den svenska naturen en natt som ni kan läsa om här, jag har varit på Liseberg, jag har badat i Mörrumsån men framförallt har jag umgåtts med de jag älskar. Nu har jag lite mer än en vecka kvar i Malmö sen blir det Blekinge för nästan hela slanten, jag ska njuta av Malmö denna veckan och så ska jag packa.

Hoppas ni hade en lika bra helg som jag har haft, även om jag tvivlar på att ni haft det. Stor kram till er!

Tack för allt!

Måndagen 11 juli 2011 började jag på mitt nuvarande arbete, torsdagen 11 juli 2013 sade jag upp mig. Det är alltid en speciell känsla att säga upp sig från ett arbete, oavsett hur länge en varit där men det känns mer eftersom jag fått så många goda vänner från detta jobbet. Ni har varit helt underbara och nu har vi bara en och en halv månad kvar tillsammans.

Med detta inlägget vill jag säga tack till er alla, tack för dessa två åren och alla skratt som tränat mina magmuskler. För de har blivit tränade, verkligen. Humorn är det inget fel på i det huset, älskar det.

Nu är det dags för mig att ta klivet framåt i livet, att gå vidare. Visst, alla säger att vi ses när jag kommer tillbaka, att jag kommer tillbaka. Det finns mycket som talar för det då jag har flera kollegor som sagt upp sig men jobbar där än idag, igen. Kanske det blir även så för mig, vem vet.

Men livet är meningen att föra mig framåt och ska jag vara ärlig tror jag inte att gå tillbaka till ett gammalt arbete är att komma framåt. Tyvärr. Jag har lärt mig massor, blivit utskälld och hotad, skrattat och fått många nya vänner. Det har varit ett utvecklande arbete, en härlig arbetsplats.

Tack och kram till er alla!

Lördag – en dag för fest

Vaknade efter några timmars sömn på en soffa i Kristianstad. Huvudet vittnar om allt vin kvällen innan och jag grimaserar fram min olust över att vakna. Alldeles för trött för att leva tar jag mig till tåget och åker hem mot Malmö. Det var en lång resa.

Väl hemma lägger jag mig i sängen och sover några timmar. Vaknar och får ett sms från en kompis som vill att jag ska med ut och dansa på kvällen. Tröttheten säger NEJ men jag kunde inte låta bli att överväga det. Jag sa ja, sen sov jag en timme till.

Duschar, tar lådvinet i handen och går mot bussen. Tar mig hem till min vän och har en mycket trevlig tid på hennes balkong, snackar om allt och lite till. Tack, Sofia.

Sen hamnar vi på Paddys och där var mycket folk, väldigt mycket folk. Då slår det en att det är lönehelg. Jaha, efter en öl hamnar vi på Hipp som jag tror jag skrivit om innan. Jag är fortfarande inte övertygad om att det är ett bra ställe men jag brukar ställen minst två gånger innan jag bestämmer mig. Nu har jag det.

Tröttheten släppte under kvällen (har det med vinet eller vännerna att göra?) och klockan var väl runt fem när jag la mig i sängen. Allt som allt var det en mycket trevlig kväll i Malmö.

20130630-165755.jpg

En promenad i skogen

I lördags passade jag på. Jag var i Mörrum och solen sken och värmde mig. Våren visade sig från en vacker sida så jag promenerade ut i skogen. Här är lite av promenaden i bilder.

Photo 2013-04-20 14 59 46Började närma mig en gård.

Photo 2013-04-20 15 22 01Det ljusa huset ni kan se nästan i mitten på bilden är det där jag växte upp. Jag har sprungit runt massor i dessa skogarna när jag var liten. Huset var rött då 😉

Photo 2013-04-20 15 22 36 En mysig liten bäck på ”savannen”.

Photo 2013-04-20 15 45 45Sådana här klippor som syns här var väldigt roliga när en var liten, att klättra i då förstås.

Photo 2013-04-20 15 45 48

De här träden har legat över denna vägen sedan… jag vet inte, länge.

Photo 2013-04-20 15 19 38Blickar framåt

Min farmor

Strax efter klockan sex på måndag morgon den 25 mars ringde min telefon. Det var min pappa som ringde och jag förstod direkt vad det handlade om, jag förstod direkt vad som hade hänt. Min älskade farmor hade ett par timmar tidigare tagit sitt sista andetag och somnat in för att aldrig mer vakna.

Jag har tänkt tillbaka på de stunder jag har haft med min farmor. Minns när hon bodde på Bygatan i Mörrum tillsammans med sin katt Pyret. När man hälsade på där spelade man brädspel, la harpan eller kanske knappade på hennes skrivmaskin. Hon hade saker överallt från många delar av världen, en samlare verkligen.

Hon hade tillgång till en båt vid någon sjö som jag har glömt var den låg, jag var väldigt liten då. Vi var ute med den på sjön någon gång tillsammans med pappa, kommer ihåg hur rädd jag var den gången vi gick på grund. Men det gick bra.

Minns alla de påskaftnar som jag spenderat hos farmor. Varje år var det samma sak, massor med folk samlade och god mat stod på bordet. Hon lyckades verkligen ordna en ordentlig men ändå städad påskfest tillsammans med släkten. Det var nu några år sedan sist och jag har inte firat påsk sedan dess. Har inte känts nödvändigt, påsk var farmor.

Vi gjorde en gång en resa till Oslo, jag, min bror, pappa och farmor. Vi körde så vi var tvungna att övernatta på både vägen upp och vägen hem vilket gjorde det lite till ett äventyr. Väl uppe i Oslo hyrde vi en husvagn som stod på en camping där vi övernattade. Vi fick även besök av en man som bodde i London men var från Gambia och det enda jag minns om honom är hans namn.

När hon sedan blev äldre och inte längre ville sätta sig bakom ratten brukade jag ta hennes bil och köra en runda med henne. Vi körde ut i skogarna i Blekinge och hon berättade historier om skolutflykter, var folk hade bott någonstans och liknande. Det var roliga dagar. Sen kunde vi stanna till på en grill någonstans där vi åt en lunch innan vi åter åkte hem mot Mörrum.

Hon var en kvinna med livslust och viljan att upptäcka nya platser. Hon gillade att dela med sig av sina historier lika mycket som hon lyssnade på dina. Tack.

Idag är begravningen av henne. Den sker i samma stund som detta publiceras och jag befinner mig då i Karlshamn med endast henne i mina tankar. För er som läser vill jag bara säga att min farmor var underbar, ta hand om era kära!

Säg det direkt

I höstas odlade jag långt skägg, det var långt, inte vårdat heller får jag väl erkänna. Jag såg förjävlig ut. Efter att jag klippt av det och ansat ner det blev det en positiv överraskning för alla som såg mig. Det kom glada tillrop över att jag ansat från alla håll. Varför kunde de inte säg det innan?

Igår klippte jag mig. Mitt hår hade blivit långt som attan, hade inte klippt mig sedan nyårsafton och då var det bara lite i nacken. Gick till frisören och han gnällde över hur långt det hade blivit. Nu är jag snygg igen. Och än en gång kom alla tillrop. ”Vad snygg du är” med mera kom min väg. Det gjorde mig glad. Men varför kunde de inte säg det innan?

Om nån ser förjävlig ut, säg till.

Ny-gammal brevvän

För en massa år sedan var jag i Oslo med pappa, farmor och min bror. Där träffade vi en av farmors brevvänner, John, som vi umgicks lite med. Han bodde i London men var från Gambia från början, så då fick jag prova på min engelska. Jag kommer inte ihåg när det var men det var i alla fall 15 år sen.

När farmor gick bort så tänkte jag tillbaka på tiden med henne och kom att tänka på John. Vi hade också börjat brevväxla på den tiden men tappat kontakten. Jag hade inte kvar hans adress men jag kom ihåg hans hela namn så jag sökte på internet och fann hans Facebook-sida. Jag kontaktade honom där och nu har vi bytt kontaktuppgifter igen.

Ska precis svara på ett mail från honom men ville först berätta för er. Det är roligt med kontakter så ta vara på de ni har.

Påskafton

Idag är det påskafton. Jag har inte firat påsk på några år och de senaste har jag arbetat, likaså detta. Men det jag tänker på idag när det är påskafton är min farmor. Varje år samlades vi hos henne för att äta påskmat, dricka läsk, snaps till de äldre och inte minst den underbara stämningen som rådde.

Det var skratt, historieberättande, lek och så klart mätta magar. Vi unga lekte med de yngre varvat med att prata med de vuxna vilket gjorde dagarna omväxlande och mycket trivsamma. Det var roliga dagar. Jag saknar dem, jag saknar farmor.

Fortsatt glad påsk!

Fredag i Karlshamn

Jag var ute i fredags, i Karlshamn. Började kvällen med några öl på Loch Ness tillsammans med min bror och Niclas för att senare hamna på Harrys. Min bror försvann hem när vi drog vidare dit så vi satt där ensamma Niclas och jag men vi hade trevligt.

Jag lyckades få en tjej att sätta sig ner vid vårt bord och strax efter det försvann Niclas också så jag var kvar ensam med tjejen jag inte kände. Men det gjorde ingenting för hon var trevlig, dock så drog hon upp mig för att sjunga karaoke. Så där stod jag på golvet inne på Harrys med en mikrofon i handen och framför mig rullade texten till Rebel Yell med Billy Idol.

Det var inte vackert.

Sen hamnade vi på dansgolvet där jag blev presenterad för hennes kompisar varpå en sa ”Är det du som är Micke Lind?”. Eh, ja det var ju det. Sen togs det en bild på oss två som lades ut på Twitter och kände mig som värsta kändisen för vi hade aldrig träffats förut. Men nu har vi gjort det, ett par gånger till och med.

Kul fredag så tack för den alla inblandade!

Min pappa

Idag är det min kära fars födelsedag. Han blir 60 år gammal, jag vill lägga betoningen på ordet gammal. Nej, jag ska inte vara elak. Pappa har alltid haft en stor del i mitt hjärta och det kommer han att ha så länge det slår. Jag har inte bott tillsammans med honom sedan jag var liten eftersom han och mamma skilde sig. Men han har alltid bott nära.

Även om de var skilda klarade de av att vara i samma rum som varandra och jag märkte aldrig av några konflikter. Pappa bodde nära och man kunde alltid gå eller cykla till honom om man ville. När jag var 15 började jag sommarjobba på hans arbetsplats och gjorde det i ett antal somrar därefter.

Under min uppväxt åkte vi på utflykter till sjöar och hav, gick promenader, körde Puch Florida i skogen bakom huset och en gång i tonåren så tog han mig och min bror till Mallorca. Vi hade en mycket trevlig vecka där nere men det kan jag berätta om en annan gång.

Han har alltid varit lite tystlåten min pappa, precis som jag. Vi är lika på så många sätt och så fort det har handlat om lite mer känsligare samtalsämnen så har vi trevat fram. Men tillslut har vi kommit så nära mitten att allting har gått bra. Vi fick alltid en omedelbar förståelse mellan varandra även om vi inte utbytte många ord. Jag kan alltid prata med honom även om det ibland tar lite tid att bryta isen. Men det ligger på oss båda, det vet jag.

Han är så omtänksam så det är svårt att föreställa sig och han tänker verkligen på allas bästa före sig själv vilket gör honom till en mycket bra man. Och hans kramar får en alltid att känna sig trygg, oavsett var man är eller vad som hänt. Jag som gillar kramar tar emot dem med glädje. Och hur han alltid hälsar på mig genom att säga ”Hej sonen” och ger mig en kram gör mig glad.

Nu när vi blivit lite äldre har relationen inte ändrats speciellt mycket, samtalsämnena har klart skiftat lite men jag känner precis likadant för honom. Vi umgås också på ett annat sätt, åker motorcykel och stannar till för en korv någonstans i de småländska skogarna sedan åker vi vidare. En annan gång hade vi vattenkrig i hans vardagsrum tillsammans med min bror. Men det får erkännas att det var lite starkare drycker inblandade då.

Men det jag vill säga är att min pappa är bäst och jag kommer alltid att välkomna hans kramar, jag kommer alltid att kunna prata med honom och…

Jag älskar dig pappa!