Alltid nubbe till sillen

I fredags var det midsommarafton vilket jag har längtat efter då jag inte firade förra året, då var jag i Australien och jobbade på en fram långt ut i bushen. Jag skulle fira tillsammans med en vän och hennes släkt.

Det vankades matjessill och nypotatis med gräddfil och gräslök, mums. Självklart var den obligatoriska ölen och snapsen redan påbörjad när vi anlände runt halv tolv på förmiddagen. Det är så det ser ut i Sverige, dricka hela dagen när något ska firas. Själv skulle jag köra så jag kunde ju inte bli berusad, jag drack alkoholfritt.

Att jag skulle köra var inte enda anledningen till att jag inte ville dricka, den andra var att det var barn på plats, unga barn. Att vi tidigt visar att man måste ha alkohol när man ska fira något ger fel bild till våra barn och ungdomar. Jag drack öl och vin under kvällen, men endast alkoholfritt.

Ingen på festen blev odrägligt full eller förstörde kvällen utan vi hade trevligt från början till slut, men barn är fantastiska, de märker av när folk förändras vilket man gör när man druckit alkohol.

Jag ska inte säga att jag inte börjat dricka tidigt på dagen tidigare eller att jag inte kommer göra det igen. Jag menar bara att vi måste välja våra tillfällen och tänka på vilka signaler vi egentligen sänder till våra barn när vi inte kan träffas hela släkten för att fira någonting, utan att dricka oss berusade.

Läste också denna artikel om en man som blev stum på skolavslutningen när niorna sjöng visor och låtar som hyllade alkohol, fylla och kvinnoförnedring. På skolavslutningen!?

Vår syn på alkohol och droger i Sverige är väldigt snedvriden, alkoholkulturen börjar hos varje individ och det är dags att vi tänker till.

Gillar du att dricka alkohol och klarar av det ska du givetvis fortsätta med det, men tänk på hur och var du gör det!

Om en inte passar in

En helt vanlig man, uppvuxen i södra Sverige, har fast jobb och lägenhet i centrala Malmö bestämmer sig plötsligt för att säga upp sig från jobbet, göra sig av med lägenheten och bege sig iväg på sin första resa. I nästan ett år var han borta från Sverige och klarade sig på egen hand i sydostasien och Australien, hankade sig fram med ströjobb och en vilja att se världen och möta dess folk.

Ni har säkert förstått att mannen jag pratar om är jag själv, Michael Lind, 27 år gammal som kom tillbaka Sverige för cirka en och en halv månad sedan. Den lärdom jag fick på min resa kommer att påverka resten av mitt liv, de insikter jag fick om mig själv kommer vara svåra att ta ifrån mig och jag vill inte att de ska tas ifrån mig. Det är de jag tänkte prata om nu.

Att födas i ett västerländskt land så som Sverige gör att man förväntas en massa saker, man ska på något sätt passa in i de normer som samhället ger en och även passa in i samhället så att vi tjänar staten. Frågan är vad man ska göra om man inte passar in i det samhället. Även om man kan klara av att leva i det samhälle vi har så behöver det inte betyda att det är så man mår bäst av att leva, eller vill leva, sitt liv.

Jag skulle aldrig vilja ha ett fast jobb i 10 år eller skaffa mig ett hus med hjälp av stora lån, jag har haft de drömmarna men jag har insett att det är inte det som livet handlar om, det betyder ingenting för mig. Meningen med livet är kärlek, inte pengar. Även om nu har fått lite blodad tand av att resa vilket kräver att jag har pengar gör jag lite andra prioriteringar när jag spenderar mina pengar. Jag betalar hellre för något som gör min själ rikare än fyller ett hem med prylar.

Även när jag nu ser tillbaka på mitt liv märker jag att det har funnits sådana tendenser redan innan, att saker är mindre viktiga än upplevelser och att må bra i stunden. Jag har aldrig lyckats spara några pengar till att köpa dyra saker för. Och trots att jag alltid tyckt ny teknik är roligt har jag hellre lagt mina pengar på buss- eller tågbiljett för att träffa de som är nära mitt hjärta eller köpt lite god mat och dricka tillsammans med mina vänner. När jag var liten ville jag som de flesta ha saker och presenter men idag ställer jag mig frågan varför. Var det för att det var så samhället ville att jag skulle känna? Konsumtionssamhället.

Som sagt, 27 år gammal och jag vet fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor. Betyder det att jag är förvirrad och obeslutsam eller betyder det bara att göra en karriär inte är någonting som passar mig? Jag tror på det senare. Jag är inte naiv, jag vet att jag inte kan överleva helt utan pengar om jag ska stanna där jag är, nära de jag vill vara nära, men att försöka leva med så lite som möjligt är ingen omöjlighet utan en utmaning jag ser fram emot. Undrar bara om samhället kommer att acceptera mig om jag vid 35 års ålder fortfarande inte har ett fast jobb, frivilligt.

Hur hade du sett på mig?

Krig i västvärlden

Häromdagen så jag på en film om krig men med ett annat perspektiv. Filmer som handlar om och utspelar sig mitt i ett krig finns det gott om men de flesta handlar om krig som har skett eller som fortfarande pågår. Denna handlade om ett krig som inte har hänt och som inte känns kunna inträffa någon gång snart. Den handlade om hur Australien blir invaderat.

Den sätter verkligen perspektiv på hur vi ser på krig, att det sker inte i våra västerländska länder utan bara ”där borta”. Karaktärerna i filmen lever i en trygghet som helt plötsligt bara försvinner när massor av bombplan börjar komma in över landskapet. Ingen tror att något sådant skulle kunna ske, det finns inte ens i bakhuvudet.

Lika förvånade skulle vi bli om Sverige blev invaderat utan förvarning, tänk er det själva. Vad skulle ni ha gjort om det plötsligt kommer flygplan över platsen där ni bor och släpper bomber? Sverige hade inte kunnat stå emot speciellt länge med tanke på vårt försvar så det hade förmodligen varit bäst att bara vinka med den vita flaggan direkt, för att spara liv.

Alla karaktärerna i filmen har olika bakgrund och olika liv men de är alla i 17-18-årsåldern. En av dem har en väldigt religiös uppväxt och en stark tro på gud vilket sätts på prov i filmen när de behöver slå tillbaka för att överleva. Det är alltid svårt att veta hur en reagerar i såna situationer men det är verkligen då ens personlighet sätts på prov och sidor som man inte visste fanns kommer fram.

Vissa länder och regioner har levt i krig under en längre tid, i generationer har befolkningen lärt sig att leva med alla hemskheter som finns runt dem. Det är nog inte helt sant, att de lärt sig leva med det för jag tror inte det blir lättare med tiden. Men när ett land som Australien blir oväntat invaderat funderar vi alla på varför.

Se gärna filmen, den har även vackra vyer över Australien som får mig att längta dit. Filmen heter ”Tomorrow, when the war began” och finns förmodligen som torrent.

Sluta säga ”va en man”

Det är inte helt ovanligt att vi får höra ”va en man” när någon gråter, är ledsen eller helt enkelt får ont någonstans. Vad menar vi med det egentligen? Alltså får inte man gråta? Får inte man vara ledsen och visa sina känslor?

Det som händer när man förtrycker sina känslor är att det kommer bubbla i en och man vet inte vad som kommer hända när det väl kokar över. Unga pojkar som förväntas ”vara män” drabbas av känslor men de vet inte hur de ska visa dem eller om ens får visa dem. De stänger känslorna inom sig istället för att visa eller prata om dem.

Det kan vara ilska, sorg, förvirring, frustration, kärlek eller något annat som rör sig i kroppen. Det är sådant som händer i ungdomen, tonåren är rörig när det handlar om känslor och vi måste alla bli bättre på att visa att det är okej. Det är okej att ha känslor och det är okej att visa dem.

Om vi börjar i tidiga år att få pojkar och unga män att öppna upp sig och prata om sina känslor så kan vi nog slippa en hel del konflikter. När man inte vet hur man ska uttrycka sig, hur ska man då kunna nå fram med vad man tycker och känner? Det har varit en del om hur det brinner i förorterna den senaste tiden och där ser vi en konsekvens av att människor inte vet hur de ska uttrycka sina känslor och tankar.

Det jag vill säga är att vi måste sluta säga ”va en man” eftersom det skapar en skev bild av vad det innebär att vara just man.

Mitt namn

För ett tag sedan träffade jag en icke svensktalande person på puben och jag presenterade mig med mitt namn. Hen reagerade på att jag uttalade mitt namn med engelsk accent och frågade hur jag brukade presentera mig för svenskar. Hen undrade också varför jag inte hade det svenska uttalet när jag presenterade mig för icke svensktalande.

Det var rätt länge sedan nu så jag kom inte ihåg mitt försvar den gången men jag har tänkt på det. Namn brukar ha med identitet att göra men jag vet inte om jag själv känner så. Det är inte viktigt för mig att folk uttalar mitt namn rätt, det är inte viktigt för mig att ha ett smeknamn eller ens att folk kommer ihåg vad jag heter.

Det jag har mitt namn till är att folk ska kunna få min uppmärksamhet och för att kunna identifiera mig när de pratar med andra om mig. Det har ingenting med mig att göra, egentligen. Jag är så mycket mer än några bokstäver i en viss ordning som uttalas på ett visst sätt.

Så jag säger väl som de prostituerade, kalla mig vad ni vill.

Mer god gärningar till världen

Jag har börjat hänga lite mer på Facebook den senaste tiden, vet inte riktigt varför men det gör att jag ser lite videos ibland. Mest av det är skit men jag hittade en som var väldigt fin och gjorde mig glad, den fick mig även att tänka på hur det ser ut runt om mig.

Ni vet hur bra det känns när man har hjälpt en okänd person med något, vad som helst, och hur den hjälpsamheten senare sprider sig. En god gärning sprider sig. Vi måste göra mer så i världen, i vardagen, på stan och överallt.

Som det ser ut nu så ignorerar vi varandra när vi möts ute, med hörlurar i öronen och blicken rakt fram ser vi inte våra medmänniskor. Börja med att le mot någon på stan, kanske nicka ett litet lätt hej och om någon behöver hjälp så hjälp till.

Kanske har någon snubblat ner på marken och behöver hjälp upp, kanske tappar någon utan att märka det, spring då efter. Har någon fått problem med bilen så erbjud hjälp, om någon bär något tungt och man ser hur hen kämpar, hjälp till.

Och fortsätt le.

God gärningar är någonting vi behöver i världen, vi behöver mycket mer av dem så det är lika bra att vi börjar idag. Jag hoppas verkligen du är med mig.

Det kan också vara så att vi pratar med personen bredvid dig på bussen, om personen vill förstås. Det viktigaste är att vi ser alla som de människor de är och de ska ses på med samma respekt som du ser alla andra du håller kärt om hjärtat. Alla människor är lika värda, visa det.

Se videon jag hittade sist här Planet earth the way it should be.

”Ni ser inte kloka ut”

Under mitt liv har jag under några tillfället delat ut flygblad på stan. Jag har även tagit emot flygblad på stan så jag anser mig ha erfarenhet som täcker området.

När jag går ute på stan och någon räcker fram en lapp till mig så tar jag den. Det kan vara världens bästa erbjudande och lappen kostar dig ingenting, det enda du behöver göra om det inte är något för dig är att lägga lappen i pappersinsamlingen. Eller så utnyttjar du erbjudandet som finns på flygbladet.

När jag däremot delar ut flygblad märker hur folk beter sig. Det finns de som vänligt säger nej, det finns de som blir arga och säger nej, det finns de som glatt tar lappen och sen finns det de andra.

De som totalt ignorerar en som om en inte finns, de anar inte hur dumma de ser ut. Särskilt om man får ögonkontakt med dem sen låtsas de varken se eller höra dig. Man ser i deras blick att de lider över att ignorera dig, MEN SÅ SÄG BARA NEJ DÅ!

Sen finns det de som går omvägar. När de ser att du har en bunt papper i handen som du går och delar ut väljer de att svänga åt ett annat håll. När de sedan gått förbi dig går de tillbaka till samma spår. De undviker dig som om du vore spetälsk. Det märks så tydligt så tro mig, det går inte att dölja.

I många av mina arbeten har jag fått lära mig att inte ta något personligt så detta är ingenting som skadar mig. Däremot vill jag mest påpeka att ni som agerar som ovan två stycken, ni ser inte kloka ut.

Pang i Boston

Det small i Boston häromdagen och det dog några stycken, tror det var två. Alltid tragiskt när oskyldiga människor dör, men är det någon nyhet? Människor bombas varje dag i städer och byar runt om i världen. Många gånger mycket närmare än i Boston.

Så varför bryr vi oss mer om Boston? Är det för att de är lika vita som oss eller för att de sprang ett maratonlopp? Tyvärr tror jag mer på det första. Jag tror vi svenskar delvis ser oss själva som amerikaner, självklart inte medvetet men ändå. Vi jämställer oss med dem. Det skulle vi aldrig göra med de i Syrien till exempel.

En annan hemsk katastrof inträffade i Iran, en jordbävning där i alla fall över 40 människor dödades. Som det kan bli med jordbävningar tror jag att fler kommer dö som en effekt av den. Det har inte uppmärksammats i lika stor utsträckning. På Twitter har det uppmärksammats, av privatpersoner mestadels.

Är vi för vana vid sådana händelser? Nej, hade det skett en liknande jordbävning i USA hade vi reagerat utan tvekan. Varför gör vi så stor skillnad på det?

Vart tar de vägen?

Jag har tänkt på en grej. När man lever i ett förhållande en längre tid så lär man känna personens släkt och vänner. Man får en relation även med dem men vad händer sedan. De försvinner ur ens liv och man ses inte igen. Och man vet inte riktigt vad man ska prata om när man stöter på varandra så det blir bara väder och vind. Obekvämt.

Visst de finns kvar men inte i mitt liv, de hade en plats i ens liv men vem fyller den platsen nu? Och vilka fyller platsen som jag hade? Blir vi osynliga eller obetydliga för varandra? Jag hoppas att jag på något sätt påverkar de som funnits i mitt liv, för jag tror att de har påverkat mig.

Kan en kille vara kompis med en tjej?

Har jobbat natt och när man jobbar natt kommer det alltid upp spännande och intressanta ämnen som diskuteras. Det brukar luta åt det sexuella hållet.

Senast jag jobbade så kom vi in på diskussionen om en kille kan vara vän med en tjej utan att ha baktanken ”jag vill ligga med dig”. Den diskussionen har rullat i rummet tidigare nätter men med andra tjejer. Det är ett par heterosexuella män som hävdar att det går inte.

De utgår självklart från sig själva och menar på att om de är kompis med en tjej så är det med baktanken att de vill ligga. De menar inte bekanta, arbetskollegor och liknande utan bara tjejer som de umgås med som kompisar. Alltså tjejer som de kan umgås med på tu man hand, hjälpa för att vara snäll med mera.

Det slutade med att de sa till mig, ”du är undantaget”. Jag höll inte med. Jag känner att jag kan vara vän med en tjej utan att vilja ligga, framförallt går jag inte in i en vänskap med en tjej för att få ligga.

Det blev dock tyst en stund när jag frågade hur det blir med bisexuella. Kan de inte ha enbart vänskap med någon utan att vilja ligga? Men de kom snabbt förbi det argumentet och fortsatte diskussionen. Det känns som en diskussion som kommer fortsätta på denna arbetsplatsen länge.

Det bästa vore om de provar att bli vän med en tjej som de inte vill ligga med, bara för att testa liksom.

Vad känner du i frågan, kan man vara vän över könsgränserna utan att vara det för att vilja ligga?

Rökning på puben

Kom att tänka på det här med rökning på puben. Själv är jag så ung att jag aldrig hann uppleva den tiden, jag fyllde 18 fem dagar efter att förbudet trädde i kraft. Men från de flesta har jag hört att det varit mestadels positiva reaktioner. Det som de flesta dock påpekat som varit negativt är att man känner doften av fis och svett mycket mer nu. Men det sätter sig i alla fall inte i kläderna.

Jag har själv varit rökare så jag vet hur härligt man tycker det är att sitta där med en öl och cigarett. Jag tycker generellt förbudet mot att röka på puben är bra men jag skulle ändå vilja att det fanns alternativ. Alla som är rökare och vill röka och dricka samtidigt måste sitta på uteserveringen, om det finns någon. Finns det ingen så får de röka och dricka var för sig.

Visst, det verkar inte vara något stort problem och det är det inte heller men varför ska man inte få bestämma själv om man vill röka. De som borde bestämma detta är så klart pubägarna. De borde absolut ha rätt till att ha i alla fall en del av puben där det är fritt att röka. Mest för rökarnas skull, även om man är ganska dum när man röker (använder en drog utan kick) så förtjänar man den respekten. Tycker jag.

Nu är det dags att dela toalett

När kommer unisex-toaletter bli mer vanligt i samhället? Det är sällan man stöter på en toalett för både kvinnor och män, jag tycker det är synd. Visst är det ofta bra för oss män att slippa stå i den kön som alltid mystiskt bildas utanför damtoaletten men det känns mer rättvist om vi gått till samma.

Jag förstår inte riktigt argumentet för att ha delade toaletter med anledning av kön. Jag ser sällan någon som går naken på toaletten eller någon som visar något överhuvudtaget. Är det män som bestämmer det, män som vill kunna smita ut från toaletten utan att tvätta händerna? Så kan det vara.

Själv har jag sällan hamnat på damtoaletten men det har hänt och jag blev inte utkastad, skriken på eller ens knappt tittad på. Som Joseph sa i sin artikel på Möllan.nu så var där rätt mysigt.

Vissa mindre ställen har gemensamma toaletter men då är det oftast bara en vanlig toalett och inte ett rum med flera toaletter. Annars vill jag bara säga att jag vill se fler gemensamma toaletter, för jämställdhetens skull. Eller nåt.

Män och kvinnor är från samma planet

Ja, har ni hört något så tokigt? Någon har gått ut i tidningen och sagt att män och kvinnor är mer lika än vi hela tiden har trott.

För över 20 år sedan kom John Grays bok ”Män är från mars, kvinnor är från Venus” ut och förklarade att män och kvinnor är olika, har olika förutsättningar och därför bör leva och behandlas olika. Han hade tydligen fel. Enligt en studie från 2010 är män och kvinnor mer lika än vad Grays bok säger. Men det är väl inga nyheter för dig?

Under min uppväxt fick jag liksom alla andra lära mig att kvinnor är på ett visst sätt, fruar är ju som de är. Intrycken kom från alla håll, familj, skola och tv så det var ju inte lätt att förstå annorlunda. Den senaste tiden har jag dock förstått att skillnaden mellan man och kvinna, förutom det uppenbart biologiska, inte är stora om de ens finns.

Enligt studien fanns det vissa skillnader men de skillnaderna var lika vanliga inom grupperna som över könsgränserna. Alltså är skillnaden mellan män och kvinnor inte annat än skillnader hos individen. Jag har under de senaste åren, framförallt det senaste året, förstått detta och jag är glad att jag börjar förstå.

För hur skulle världen se ut om vi dömer människor efter kön, kan man undra. Men det behöver man inte undra för det är bara att se sig om. Världen, samhället. Vi dömer folk utefter deras kön så är det bara men fler och fler börjar förstå skillnaden mellan man och kvinna, alltså de skillnader som inte finns.

Alla är olika. Män och kvinnor är lika.

 

Artikel i DN – Män och kvinnor är från samma planet

Vad är det för fel på rasister?

Alltså dessa jävla rasister! Ursäkta språket men jag undrar ibland hur folk tänker. Häromdagen var det chefen på en Ica-butik längre upp i landet som la ut en text på deras Facebook-sida där det stod

”Vi välkomnar alla nyinflyttade från Syrien, och vi hoppas att ni ska trivas i vackra Offerdal”

Texten spreds snabbt på Facebook och på Twitter gick hashtagen #ICAKaxås upp i trend. Den hyllades av de flesta på flera sociala medier och Bo Oskarsson, som han heter, blev uppringd av flera tidningar. Aftonbladet gjorde en artikel om honom.

Anledningen till att han la upp texten var att det flyttat in människor från Syrien till den lilla byn på lite mer än bara hundra invånare. Han ville bara välkomna dem till sin butik, nyinflyttade. Förstår inte problemet.

I alla fall. Idag kunde jag läsa i Aftonbladet att han blivit både hotad och hånad för det han gjorde. Kommentarerna på Facebook blev för mycket och de var tvungna att plocka bort inlägget. På rasistiska och främlingsfientliga sidor skrivs väldigt hotfulla saker som till exempel att han borde hängas i en lyktstolpe.

Vad är det för fel på folk? En vänlig man i en liten by i Sverige välkomnar till sin butik de nyinflyttade. Varför är han en ond människa som bör hängas, varför ska han hånas? Han var bara snäll.

Jag förstår inte.

Fitta & kuk

Att använda könsord till att förstärka något är inget nytt, det börjar tidigt redan i skolan och det fortsätter sen hela livet. Frågan är om det är rätt att göra det. En diskussion som ofta kommer upp är just att fitta används negativt oftare än vad kuk gör, som om just fitta skulle vara värre än kuk.

Jag får väl erkänna att även jag använder könsord ibland för att förstärka men jag tror inte det är så ofta. Ibland är det svårt att rannsaka vilka uttryck man själv använder så påpeka det gärna om du reagerar.

Både kuk och fitta är två ord som egentligen beskriver något helt naturligt och vackert. De är båda mycket funktionella och kan ge mycket njutning för de som vill. Så varför används de överhuvudtaget som skällsord och för att förstärka något negativt? Borde de inte istället användas för att beskriva när någonting är positivt som till exempel ”Den här maten var fittgod”.

Nej det förstås, just det var ett dåligt exempel men ni förstår vad jag menar.

Orden i sig är inte några fula ord men de används ofta på fel sätt även om de börjar bli mer accepterade och används mer i rätt sammanhang. Anledningen till att de anses som fula är väl tabun som alltid funnits kring sex men i takt med att sex blir en mer och mer öppen fråga bör även de sammanhörande orden bli mer accepterade.

Att just fitta är mer laddat än kuk beror på att kvinnans sexualitet alltid har varit något man inte pratar om. De enda som ska prata om kvinnans sexualitet är männen som berättar om sina erövringar, eller så har det varit i alla fall. Men att kvinnor har sex och njuter av det är inget som förvånar människor idag, skönt.

Fundera gärna själv på hur du använder orden, om du använder dem.

Ifrågasatt manlighet

Var man än är så blir man dömd efter sitt kön. Man ska bete sig på ett visst sätt, gilla vissa saker och känna vissa saker. Själv blir jag ofta påmind om att jag inte är typiskt manlig, det är ingenting som egentligen någon gång har stört mig men det har fått mig att fundera. Ska det behöva vara så?

Till exempel är jag inte ett dugg intresserad av sport så när folk börjar snacka fotboll stängs mina öron och mina tankar börjar vandra. Att gilla sport är något som män gör, så är det bara. Men inte jag och jag saknar det inte heller. Jag har varit på en fotbollsmatch och då var jag inte där för att titta på matchen utan för att arbeta.

Det kommer hela tiden lite saker som förvånar folk. När det på jobbet delades ut plastmappar till oss under en utbildning fanns det två färger att välja på, rött och blått, jag valde rött. Jag valde rött för att jag gillar färgen röd bättre än blå men ändå fick jag reaktioner om att det var konstigt, jag var ju man.

När jag flyttade ihop med mina nuvarande roomies fick en av dem mig att börja titta på tv-serien The OC som är en amerikansk ungdomsserie. Det är tydligen en klassisk ”tjejserie” men jag gillade den. Så jag satt här hemma på mitt rum och bölade till serien, tårarna föll. Det skulle verkligen kallas för omanligt. (Jag gråter, jag är inte svag).

Just nu läser jag Fifty shades of Grey som i folkmun kallas tantsnusk men det heter väl erotisk roman egentligen. En bok för kvinnor och många blir förvånade när jag säger att jag läser den, vissa vill veta vad jag tycker eftersom att få män läser den.

Jag sitter ner och kissar och jag bajsar snabbt, också typiskt omanligt.

Jag förstår inte varför allting har med kön att göra, bara för att man är man göra man si och kvinnor gör så.

”Men så har det ju alltid varit”. Mmm, visst.

Fortsättning på förra inlägget

Angående förra inlägget:

Jag menar inte att någon ska få förmildrande omständigheter bara för att man har utländsk bakgrund men vi måste tänka på dem som individer och inte en grupp vi ska förkasta. Det finna orsaker till varför människor som gör som de gör och jag lovar att det sitter inte i huden på dem. Hudfärgen påverkar inte heller hur du tänker eller hur din hjärna fungerar så sluta skyll på mörkhyade!

Det jag menade med förra inlägget var helt enkelt att vi inte ska ge en minoritet mer skit när de inte behöver det, de får skit så det räcker och vi ska inte stärka de fördomar som cirkulerar.

En individ gör sina egna val men döm inte en hel grupp på grund av en eller några individer. Tänk efter lite, om du som vit man skulle dömas som mördare på grund av Hitler, Breivik, James Holmes (Aurora shooter), Charles Manson med flera. Inte rättvist, eller hur?

Killar med ”utländsk bakgrund”

Ibland undrar jag varför de tvunget måste skriva ut eventuellt annan nationell identitet, annan än svensk. Jag förstår om man behöver ange hudfärg eller hudton när det gäller om att identifiera människor, alltså signalement. Men att skriva att de har annan bakgrund än svensk när personer redan är gripna för det de misstänks för förstår jag inte. Hade de haft finskt, norskt eller kanske tyskt påbrå istället hade det inte kommenterats, för det spelar ingen roll!

Blev bara lite upprörd av en text jag hittade på Facebook häromdagen och ville bara få det ur mig, du kan läsa nedan.

Utländsk bakgrund

 

Där var så klart också en bild på ett sönderslaget ansikte i samband med denna texten.

Småstadsrasism

När jag umgås med familj och vänner som bor kvar i småorterna märker jag hur påtaglig rasismen i det här landet är. Ingen erkänner att de har rasistiska och ytliga åsikter och när kommentarerna flödar ur deras munnar märker de inte det själva. ”Jag är inte rasist, men” är en vanlig fras som ofta kommer före en ogenomtänkt kommentar. Dessa kommentarer får mig alltid att må illa.

Det svåra med småstadsmänniskor är att de ofta är stängda och har svårt att se verkligheten. De är därmed svåra att argumentera med. Jag har några gånger gett mig på att argumentera emot dem men det har alltid lett till en återvändsgränd där vi båda går ut som förlorare. De mer förlorare än jag eftersom jag inte är rasist.

I miljöer där de med invandrarbakgrund är färre växer sig osäkerheten starkare. Många har svårt med förändringar och vill gärna leva i sin trygga bubbla där de vänder taggarna utåt så fort de stöter på något som sticker ut. I dessa miljöer växer sig rasismen starkare. Rasismen som helt begrundar sig på osäkerhet och faktafel.

Inne i storstäderna gror solidariteten. Många som flyttar till städerna har ofta ett mål eller en dröm och är därför mer öppna för vad omgivningen har att erbjuda. Om man vill uppnå någonting behöver man hjälp av andra, man behöver erfarenheter och var finns det mer erfarenhet än bland människor från hela världen.

En del av de som flyttar ifrån samhällen där rasismen är utbredd gör det säkert utav den anledningen, de vill helt enkelt komma undan all intolerans. När de sedan besöker sin hemstad blir skillnaden än mer påtaglig, det märker jag av egen erfarenhet. Jag är född och uppvuxen i en mindre kommun men inflyttad till Malmö och blir bara glad av den mångkultur som finns här. Den får mig att växa.

När jag kom till Malmö lärde jag mig att älska staden och hade inte en tanke på att stor del av befolkningen har utländsk bakgrund. Det var först när jag fick besök från hemorten som jag fick det påpekat för mig. Det är ett bra bevis på hur synen på invandringen skiljer sig beroende på var man kommer ifrån. Självklart finns det undantag, jag är ett.

Vi behöver lära småstadsfolket storstadsbeteendet och integration är lösningen. Låt lantisarna flytta in till staden och tvärtom så alla får uppleva varandras verklighet. Genom förståelse för sin medmänniska blir man en mer tolerant person.

Man får inte leva om sitt liv

Man får ibland frågan att om man fick leva om sitt liv, vad skulle man ändra på och hur skulle man vilja ha det. Vissa skulle vilja ändra platsen de växte upp på, andra skulle vilja byta ut sina föräldrar eller syskon. Kanske blir de inte behandlade som den personen de är utan som den personen föräldrarna vill att de ska vara.

Men man får inte leva om sitt liv, man kan inte göra saker ogjorda, man kan inte ändra sina förutsättningar. Man har de föräldrar man har och man måste leva med det, sen hur man gör det blir lösningen. Någon gång kommer man lämna sina föräldrar och då kan man känna sig fri.

Ibland kan man fundera på vad man skulle göra om man hade en miljon, tio miljoner och så vidare. Så mycket bra man kunde gjort, så många problem man kunde löst. Problemet är att miljonerna aldrig kommer utan arbete. Men här man kan ändra sina förutsättningar, i stort sett alla har möjlighet till att komma åt den där miljonen. Det handlar om kunskap, disciplin och tid.

Detta inlägget handlar inte om hur man ska kunna tjäna en miljon för det vet jag inte, inte konkret. Det handlar mer om att man måste leva med det man har, man måste arbeta med det man har. Alla har olika förutsättningar och det är utifrån dem vi måste leva, sen kan de förutsättningarna ändras under livets gång på grund av vad vi gör eller vad som händer runtomkring.

Dra nytta av allt du kan som till exempel vidareutbildning, extrauppgifter på arbetsplatsen, en ny vän och allt annat som kommer längs vägen. Allt och alla kan hjälpa dig att ändra dina förutsättningar.

En annan viktig del är att ha roligt. Om man skrattar och har roligt så mår man bättre och orkar med sig själv och de utmaningar man står för. Jag vet att det är en klyscha men, carpe diem. Det är sant.

Livet känns ibland orättvist, speciellt för vissa. Släpp hur det kunde ha varit och fokusera på hur det är, vad du har och vad du kan göra.

Man får inte leva om sitt liv, det är det som är grejen.