Jag och svanen

Jag sitter på bänken vid kanalen. Vattnet ligger blankt i mörkret som omger mig, de nakna träden sträcker sig mot himlen. Grenarna som spretar åt alla håll, ser ut som händer som vill greppa tag om mig. De ser kusliga ut i det svaga månskenet.

Det mörka och stilla vattnet bryts av en svan som sakta kommer simmandes. Stadsljuset når inte fram och jag undrar först om det är en svart svan. Den kommer närmare och glider sakta förbi mig där jag sitter orörlig. Den är vit.

Ensam sitter jag på bänken, ett ögonblick fanns svanen med mig men den är åter borta. Jag är ensam igen. Ser upp mot trädkronorna som hela tiden söker nya vägar uppåt mot himlen.

Jag trivs bra här vid kanalen. Det är jag och mörkret ,det blanka vattnet och tågen som sakta rullar förbi på andra sidan. Ibland får man besök av en svan. Ibland är det bara jag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *