Småstadsrasism

När jag umgås med familj och vänner som bor kvar i småorterna märker jag hur påtaglig rasismen i det här landet är. Ingen erkänner att de har rasistiska och ytliga åsikter och när kommentarerna flödar ur deras munnar märker de inte det själva. ”Jag är inte rasist, men” är en vanlig fras som ofta kommer före en ogenomtänkt kommentar. Dessa kommentarer får mig alltid att må illa.

Det svåra med småstadsmänniskor är att de ofta är stängda och har svårt att se verkligheten. De är därmed svåra att argumentera med. Jag har några gånger gett mig på att argumentera emot dem men det har alltid lett till en återvändsgränd där vi båda går ut som förlorare. De mer förlorare än jag eftersom jag inte är rasist.

I miljöer där de med invandrarbakgrund är färre växer sig osäkerheten starkare. Många har svårt med förändringar och vill gärna leva i sin trygga bubbla där de vänder taggarna utåt så fort de stöter på något som sticker ut. I dessa miljöer växer sig rasismen starkare. Rasismen som helt begrundar sig på osäkerhet och faktafel.

Inne i storstäderna gror solidariteten. Många som flyttar till städerna har ofta ett mål eller en dröm och är därför mer öppna för vad omgivningen har att erbjuda. Om man vill uppnå någonting behöver man hjälp av andra, man behöver erfarenheter och var finns det mer erfarenhet än bland människor från hela världen.

En del av de som flyttar ifrån samhällen där rasismen är utbredd gör det säkert utav den anledningen, de vill helt enkelt komma undan all intolerans. När de sedan besöker sin hemstad blir skillnaden än mer påtaglig, det märker jag av egen erfarenhet. Jag är född och uppvuxen i en mindre kommun men inflyttad till Malmö och blir bara glad av den mångkultur som finns här. Den får mig att växa.

När jag kom till Malmö lärde jag mig att älska staden och hade inte en tanke på att stor del av befolkningen har utländsk bakgrund. Det var först när jag fick besök från hemorten som jag fick det påpekat för mig. Det är ett bra bevis på hur synen på invandringen skiljer sig beroende på var man kommer ifrån. Självklart finns det undantag, jag är ett.

Vi behöver lära småstadsfolket storstadsbeteendet och integration är lösningen. Låt lantisarna flytta in till staden och tvärtom så alla får uppleva varandras verklighet. Genom förståelse för sin medmänniska blir man en mer tolerant person.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *